Köp biljett till Degerfors IF - IFK Värnamo 2/6 18:00 MENY

Historik 1907-2017

Historiken delas upp i 10-årsperioder:
1907-1916
Klassiska brukslaget Degerfors IF bildades 1907 med Bror David Enlund som föreningens förste ordförande.
Men det som i dag kännetecknar DIF, det vill säga fotbollen och den röd-vita dräkten, var faktiskt inte med från början. När föreningen bildades 1907 var det fri idrott som stod på programmet. Senare även skidåkning och konståkning.
Men redan under det andra verksamhetsåret kom också fotbollen med på programmet och de tolv första fotbollsspelarna som representerade Degerfors IF registrerades. Laget deltog redan samma år i det värmländska mästerskapet. Dock utan framgång. Den skulle komma senare.
1909 vann DIF sin första match mot Kristinehamn och därefter fick laget möta Karlskoga IF. Efter oavgjort i den första matchen i Karlskoga kunde Degerfors IF notera en storseger i returen. 9-1 skrevs segersiffrorna till och det blev en tung hemfärd på Möckeln med ångbåten Karl IX för gästerna.
Degerfors IF spelade under de första åren i blå-vit dräkt och ett blåvitt järnmärke på bröstet. 1910 inregistrerades den första dräkten och bestod av blå-vit randig tröja och blå byxor. I mitten av 1910-talet kom den röda tröjan, men byxorna var fortsatt blå. Det var först i slutet på 1920-tal som dagens röd-vita matchdräkt såg dagens ljus.
 
1917-1926
Nu började fotbollsframgångarna komma. 1917 och 1918 vann Degerfors den nya östvärmländska serien efter segrar mot Karlskoga och Kristinehamn. Båda åren gick DIF till DM-final, men där blev det förlust mot Säffle respektive Forshaga.
1919 fick Degerfors IF konkurrens på hemmaplan då Jannelunds SK bildades. DIF hade sin hemmaplan på Gärdesvägen som kallades Bruksplan. Jannelund byggde en plan i området i närheten av nuvarande Slingan och den kallades Sahara. Jannelund lyckades att vinna DM redan 1922, men året därpå var det dags för Degerfors IF:s första DM-seger efter finalvinst mot Karlstad IK med 3-2.
 
1927-36
Säsongen 1928-29 spelade Degerfors IF för första gången i division 3 i det nationella seriesystemet, som kallades ”Nordvästra serien”. De tre första åren blev placeringarna 8:a, 5:a och 4:a. Säsongen 1932 flyttades Degerfors upp i division 2 västra, men det blev omedelbart degradering. Säsongen 1933-34 (då spelades serierna höst-vår) vann DIF division 3 före Jannelund och tog åter steget upp i division 2. Säsongen 1934-35 började bra och DIF låg fyra vid vinteruppehållet. Laget som nu också spelade sina hemmamatcher på Sahara satt nytt publikrekord med 4 038 åskådare vid hemmamatchen mot Karlskoga.
Nu började också planerna på en ny fotbollsarena att diskuteras på allvar då Sahara började bli omodern. Föreningen Degerfors Idrottsplats bildades 1935 och kostnadskalkylen för den nya arenan slutade på 60 000 kronor. 1936 genomfördes sammanslagningen av Degerfors IF och Jannelunds SK och fick namnet Degerfors IF. Detta var också en förutsättning för byggandet av den nya arenan på Stora Valla.
Säsongen 1936-37 blev framgångsrik. Laget vann division 2, men förlorade kvalmatchen till allsvenskan mot Hälsingborg. Skåningarna vann med 4-1 respektive 3-1.

1937-46
Det goda ekonomiska resultatet från kvalmatchen mot Hälsingborg medförde att föreningen kunde anställa en ny tränare, och det blev ungraren Istwan Wampetits och då inleddes en framgångssaga för brukslaget.
1938 Degerfors vinner tvåan före Karlskoga IF och den här gången blev det ett lyckosammare kvalspel. Malmö BI besegrades hemma på Sahara (den nya arenan på Stora Valla var ännu inte färdigbyggd) med 3-1 och sedan blev det också seger i bortamatchen med 2-0 och Degerfors IF var för första gången klart för allsvenskt spel.
Sommaren 1938 invigdes den nya fotbollsarenan som fick namnet Degerfors Idrottsplats. Bygget hade kostat 98 768 kronor och den nya arenan ägdes gemensamt av Järnverket och Degerfors IF.
Premiärsäsongen i allsvenska inleddes väldigt bra och laget låg trea efter höstsäsongen. Vårsäsongen 1939 blev inte lika bra, och trots att laget skrapade ihop 19 poäng på de 22 matcherna åkte man ur. DIF hade sämre målkvot än Örgryte som hade samma poäng. Det skiljde åtta hundradelar i målkvot. Det var dock mycket jämnt i tabellen och Gårda på femte plats av de 12 lagen hade bara tre poäng mer än DIF.
Säsongen 1939-40 var DIF åter i division 2, som laget dock vann överlägset. I det allsvenska kvalet mot Halmia blev det 3-3 i bortamatchen och sedan vann DIF hemma med 1-0 och laget var tillbaka i allsvenskan.
På sommarturnén till Norrland 1939 hade Degerfors IF hittat en stor talang, som 1940 debuterade i rödvitt, nämligen Gunnar Nordahl. Med honom i laget fick DIF ny styrka och det allsvenska guldet var inte långt borta. Laget hade inför slutomgången våren 1941 chans att vinna allsvenskan. Men laget förlorade borta mot IFK Norrköping, men stora silvret i allsvenskan efter andraplatsen var verkligen inte fy skam. Föreningens första allsvenska medalj, och fler skulle komma.
I laget fanns förutom Gunnar Nordahl även spelarprofiler som Olle Åhlund, Magnus ”Skjorta” Bergström samt ”Hambo-bröderna” Henry och Karl-Erik Jakobsson för att nämna några.
De kommande åren var Degerfors IF ett väletablerat allsvenskt lag. Säsongen 1942-43 tog DIF allsvenskt brons, och laget som då var förstärkt med centerhalven Bertil Nordahl var under under 1940-talet aldrig sämre än åtta i allsvenskan. En mycket framgångsrik period i Degerfors IF:s historia.
1944 försvann tränaren Istwan Wampetits till Malmö och samma år skrev målkungen Gunnar Nordahl på för IFK Norrköping. Under sina fyra säsonger i rödvitt gjorde Gunnar Nordahl 58 mål i allsvenskan.
Nalle Halldén välkomnar Gunnar Nordahl
Gunnar Nordahl anländer till Degerfors.

1947-56
Efter en åttondeplats i allsvenskan 1947 tog DIF en bronsmedalj året därpå och samma år blev DIF-centerhalven Bertil Nordahl olympisk guldmedaljör med Sverige vid OS i London. Samma år fick också Bertil Nordahl ta emot guldbollen som yngre brodern Gunnar tilldelats året före.
1949 var DIF på sin första internationella turné som gick till Italien och där spelade Degerfors match mot Bologna och därefter möte med storlaget Milan på San Siro. På hemmaplan gick det också bra och efter vårsäsongen 1949 kunde DIF kvittera ut en ny bronsmedalj.
1950 ingick DIF-legendaren Olle Åhlund i den svenska truppen som tog bronsmedalj vid VM i Brasilien, och två år senare var Olle med och tog en bronsmedalj vid OS i Helsingfors. Han gjorde totalt 334 matcher i DIF:s A-lag under åren 1939-56. Han gjorde också 34 landskamper under de här åren. Olle var även tränare i Degerfors IF vid två tillfällen. Dels 1957-59 tillsammans med Tore Karlsson och som ensam ansvarig 1970.
1950-51 tog laget lilla silvret efter en fint genomförd säsong. Efter höstsäsongen 1952 åkte DIF på turné till Marocko med bland annat en match i Casablanca.
Säsongen 1953-54 blev framgångsrik när DIF för andra gången tog hem den lilla silvermedaljen i allsvenskan. Efter höstsäsongen 1953 gjorde DIF också en oförglömlig sexveckorsturné till Sydamerika med matcher mot storlag i Ecuador och Colombia.
Efter en sjundeplats i allsvenskan 1955 tog en mycket framgångsrik era slut när Degerfors IF ramlade  ur allsvenskan 1956. Under den allsvenska sejouren 1940-56 tog DIF ett stort silver, två små silver och två bronsmedaljer. Inget dåligt facit!
Degerfors IF lämnar arenan i Milano 1949

Degerfors IF lämnar arenan i Milano 1949

 

1957-66
DIF fick nu börja bygga ett nytt lag och efter en andraplats i ”mammutserien” 1957-58 då seriesystemet lades om till vår-höst säsong så vann DIF serien 1959. Efter tre dramatiska kvalmatcher mot Landskrona, där den allsvenska platsen säkrades vid den tredje och avgörande matchen på Råsunda i Stockholm där DIF vann med 2-1 inför 28 000 åskådare.

1960 var alltså rödvitt tillbaka i allsvenskan och premiärsäsongen slutade med en fin femteplats. Det här året fick DIF fint besök när Milan kom till Sverige för en match i sommaruppehållet. Italienarna med Nils Liedholm i laget vann med 3-2 mot DIF. De två kommande säsongerna blev kämpiga. 1961 räddade DIF sig kvar i allsvenskan efter ha vunnit den avgörande sista matchen hemma mot AIK. Under sommaruppehållet var Gunnar Nordahl tillbaka i Degerfors IF och nu som tränare. 1962 räddade sig DIF kvar i allsvenskan efter seger hemma mot Örgryte i näst sista omgången.

Men nu var det också slut på lindansandet för ett tag. 1963 blev ett mycket framgångsrikt år i klubbens historia. Efter att ha vunnit de fem första matcherna var DIF i ledningen och senare på hösten spelades seriefinal hemma på Stora Valla. IFK Norrköping besegrades med 1-0 efter mål av Tord Grip. Matchen sågs av 21 065 åskådare. Ett publikrekord som lär stå sig för all framtid. Framgångarna fortsatte och till slut blev det en andraplats och stort silver för DIF som kom två poäng efter segrande Norrköping. Skytteligan vanns av DIF:s Lasse Heineman på 17 mål. Han delade förstaplatsen med Malmös Bosse Larsson. Trea i skytteligan på 15 mål kom Tord Grip. Degerfors genom tiderna målfarligaste anfallspar i allsvenskan.
1964 slutade DIF på sjätte plats, och laget miste sin stora stjärna Lasse Heineman som skrev på för Elfsborg. Efter säsongen lämnade tränaren Gunnar Nordahl DIF och föreningen tappade även fler spelare vilket skulle visa sig i sämre resultat de kommande åren. 1965 hängde DIF kvar efter en tionde plats, men året därpå blev det respass för den anrika bruksklubben som då ramlade ur allsvenskan efter att ha legat på nedflyttningsplats nästan hela säsongen.

 Degerfors IF AIK 1964
Tord Grip, Degerfors IF –  AIK 1964

1967-76
Degerfors fick nu börja om i tvåan, och säsongerna 1968-69 kom laget trea respektive tvåa. Säsongen 1970 gick lite sämre och 1971 var ett riktigt dystert år när DIF ramlade ur tvåan, Sejouren i trean blev dock bara ettårig, och efter kvalspel tog sig DIF åter upp i tvåan. Men det blev bara två säsonger i tvåan och 1975 var DIF åter tillbaka i division 3. 1976 var Tord Grip tillbaka i DIF, och nu som tränare. Laget förlorade dock i kvalspelet till tvåan och fick stanna i trean.


1977-86
1977 vann DIF serien igen men förlorade kvalet till tvåan. Under de här åren var Sven-Göran ”Svennis” Eriksson hjälptränare, och när Grip försvann till Malmö FF fick han ta över som huvudtränare. Och det gick bra. 1978 vann DIF serien och kvalade sig åter upp i tvåan.
”Svennis” tränarkarriär i rödvitt blev dock kortvarig, och 1979 värvades han till IFK Göteborg där han ledde laget till seger i UEFA-cupen 1982, och efter det har ”Svennis” enbart haft internationella tränaruppdrag. Och många gånger med Tord Grip som assisterande tränare. Bland annat i engelska landslaget i början på 2000-talet.
DIF gjorde tre säsonger i tvåan innan det åter var dags för spel i division 3.
1983 vann Degerfors sin serie och via kvalspel tog sig laget åter upp i division 2 där man blev kvar i fyra säsonger.

 
1987-96
1987 åkte DIF ur tvåan. 1990 kom Sören Cratz som ny tränare och med honom vid rodret tog sig DIF upp i division 1 som serien under allsvenskan nu hette.
Inför 1993 var det dags för ännu en serieomläggning och där fick de fyra seriesegrarna i division 1 kvala till allsvenskan, där man mötte ett allsvenskt lag. DIF fick Djurgården på sin lott och efter 1-3 förlust i bortamatchen vann DIF hemma på Stora Valla med 2-0 i en mycket dramatisk match där Henrik Berger sköt Degerfors tillbaka till allsvenskan efter 26 års frånvaro i den högsta serien. Andra profiler i laget var Ulf Ottosson som gjorde det första målet och mittfältaren och spelgeniet Milenko Vukcevic.
1993 blev ett framgångsrikt och händelserikt år för Degerfors IF. Laget förstärktes med ytterligare två jugoslaviska spelare i Dusko Radinovic och Vujadin Stanoikovic. Med dessa i laget tog det rödvita laget sin första stora titel, när Degerfors vann Svenska Cupen efter finalvinst mot Landskrona med 3-0. Därmed var DIF kvalificerade för Cupvinnarcupen och efter seger mot Sliema Wanderers från Malta fick DIF möta italienska storlaget Parma med Tomas Brolin i spetsen. DIF bjöd på bra motstånd, främst i hemmamatchen på Stora Valla inför 10 800 åskådare, men blev ändå utslaget av Parma som till slut vann Cupvinnarcupen.
I allsvenskan kom DIF trea från slutet och fick kvala sig kvar efter segrar mot Hässleholm.
1994 var Erik Hamrén ny tränare och en ny forwardsstjärna slog igenom i form av nyförvärvet Andreas Andersson. En fin åttonde plats blev det i allsvenskan. 1995 var Sören Cratz tillbaka som tränare och de kommande två säsongerna blev DIF nia i allsvenskan.
Milenko Vukcevic straffsituation mot Parma AC

Milenko Vukcevic mot Parma i Cupvinnarcupen, 1993

 

1997-2006
1997 blev ett tungt år trots ett ganska bra spelarmaterial med Olof Mellberg som en av de tongivande spelarna. I sista matchen spelade DIF oavgjort 2-2 hemma mot Öster som kvitterade DIF-ledningen i slutminuterna. Hade DIF vunnit hade man hängt kvar i allsvenskan, men så blev inte fallet utan Degerfors ramlade ur efter fem säsonger i den högsta serien.
Därefter blev det två säsonger i division 1 innan laget 1999 ramlade ner i tvåan och där blev laget kvar i fyra år innan DIF åter tog sig upp i superettan som serien nu kallades. Detta efter serieseger och kvalvinst mot Umeå. Kvalhjälte blev Tobias Solberg som fixade kvitteringen i slutet på matchen på Stora Valla som innebar uppflyttning till superettan. En annan ung profil i DIF-laget var Ola Toivonen.
2005 fick DIF kämpa för att hålla sig kvar i serien och året därpå blev det en tiondeplats.

2007-2017
2007 blev ett kämpigt år för laget, men med ett bra slut. DIF låg länge på nedflyttningsplats, men genom att vinna de sex sista matcherna avancerade rödvitt upp till en plats i mitten på tabellen. 2008 blev det dock degradering ner till ettan.
Inför säsongen 2009 tog Patrik Werner och Jonas Lindskog över tränarsysslan och möblerade om en del i laget och kryddade det med serieseger och avancemang upp i superettan efter bara ett år.
De kommande säsongerna blev lyckosamma och DIF etablerade sig som ett stabilt lag i superettan med en fjärdeplats som bästa placering 2013.
Just nu tränas laget av Stefan Jacobsson och man laddar för sin nionde raka säsong i superettan. 


Källa: Degerfors IF:s jubileumsbok 100 år.
Text: Bo Walldén

Utmärkelser

Lag:

Deltagande i Cupvinnarcupen 1993/1994
Svenska Cupen 1993
Deltagande i Intertotocupen
Stora silver 1963
Lilla silver 1950/1951
Brons 1948/1949
Brons 1942/1943
Stora silver 1940/1941

Spelare:

Lars Heinemann, skyttekung Allsvenskan (1963), 17 mål
Gunnar Nordahl, skyttekung Allsvenskan (1943), 16 mål
Olle Åhlund, flest Allsvenska matcher, 312 st
Jan Aronsson, flest Allsvenska mål, 78 st
Olle Åhlund, flest A-landskamper, 34 st
Tobias Solberg, flest matcher för DIF genom tiderna, 401 st
Ulf Ottosson, flest mål i DIF genom tiderna, 205 st