Maripuu har hittat tillbaka till sig själv: ”Det blev vändningen”

Det har sällan varit lätt, det har inte alltid varit roligt. Men efter mer än tio år i elitfotbollens tjänst går saker äntligen Nicklas Maripuus, 28, väg.

”Vi matchar, jag och Degerfors, på ett riktigt kul sätt”, säger Rödvitts senaste värvning.

2010 gjorde Nicklas Maripuu allsvensk debut för AIK. Han var 18 år.

– Sedan dess har det varit en lång, brokig och faktiskt ganska tuff resa, säger Degerfors Idrottsförenings senaste nyförvärv när han tänker tillbaka på alla klubbar han representerat under sin fotbollskarriär.

AIK lånade ut honom till Umeå en halv säsong. Året därpå lånades han ut till GIF Sundsvall. När han slutligen återvände till Solnaklubben förstörde en höftskada hela säsongen. Maripuu hamnade i IK Sirius.

– Jag fick aldrig den här riktiga skjutsen i min karriär. Det gick bra i perioder men jag fick aldrig mitt spel att stämma riktigt. Alltså, det började tära på psyket. ”Fan, jag lyfter inte.”

Efter en ojämn period i Uppsalalaget fick Nicklas Maripuu höra att han inte ingick i de blåsvartas framtidsplaner.

– Då dök den här chansen med USA upp. Klubben där sökte en spelare på min position. Jag hade länge varit intresserad av USA som land och kände någonstans att jag bara var sugen att testa på att bo där. Känna på den kulturen. Jag tittar sjukt mycket på NBA-basket. Att själv få spela fotboll på elitnivå där och känna på att bo i landet… Då var det jättelockande.

Klubben han värvades till var Jacksonville Armada FC i Florida. Vid tillfället hemmahörande i den dåvarande ”andraligan” NASL. En kantstött reinkarnation av den liga där Pelé showade med sitt New York Cosmos på 70-talet.

– Jag såg mig själv bo där i fem, tio år. Jag ville gå dit, spela i andraligan och ta mig till MLS (Major League Soccer). Det första halvåret gick jättebra. När jag sedan kom tillbaka till den andra säsongen blev det det här återkommande… jag kanske hade en liten mental spärr någonstans. Jag hamnade på bänken. Det började tära på psyket igen. Efter den andra säsongen ville jag bara hem till Sverige.

Maripuu hamnade på Åland. IFK Mariehamn. Sejouren blev ettårig, men var på sätt och vis startskottet för något nytt och bättre.

– När jag kom hem från Mariehamn… jag var så trött på fotbollen då. Jag hade haft så många år där jag inte fått det att stämma. Jag var så långt borta från den nivå jag ändå kände att jag hade inom mig.

Han fortsätter:

– Jag var så trött på fotbollslivet. Att flytta runt. Du är ensam på platser. Jag fick det inte att stämma och ville bara hem till Stockholm. Och jag var iskall på marknaden. Det här säger jag inte för att det ska låta som en bra story: Jag var jättenära att bestämma mig för att göra något annat.

Här var du typ 25, 26?

– Ja, 26. Slutet av 2018 då jag kom hem från Mariehamn. Då var det bara totalt mörker. Jag var jättenära att bara: ”Jag skiter i det här. Jag gör något annat.” Börjar jobba.

Vad skulle du göra istället?

– Jag vet inte. Jag började ju se mig omkring men alltså… jag har ju aldrig i mitt liv jobbat med något annat än fotboll. Det var identitetskris. På ett sätt var jag så sjukt trött på fotboll. En del av mig ville bara göra något annat. Men sedan var det också det här: ”Vem fan är jag om jag inte är fotbollsspelaren? Vem är Nicklas annars?”

Han bestämde sig hursomhelst för att börja fila på sitt CV. En karriärsammanfattning som vid första anblick inte framstod som något som skulle springa frivarv runt arbetsmarknadens rekryteringsansvariga.

– Mitt CV var så här: ”Jag har varit i de här fotbollsklubbarna.” Jag har inte ens haft ett sommarjobb, liksom. Får ihop ett CV. Fotbollsklubbar och en gymnasieutbildning, haha!

Nicklas Maripuu blev dock positivt överraskad av gensvaret. Han märkte att det fanns intresse för någon med elitidrottsbakgrund.

– Jag fick napp här och där men jag hade ju ingen klar plan för vad jag skulle göra, säger han.

Kort därefter hittade Nicklas ett fotbollsalternativ som inte lockade honom nämnvärt, men som någonstans ändå fick duga. Division 1-klubben Akropolis IF värvade mittfältaren.

– Ska jag vara ärlig tog jag det bara för att jag inte visste vad jag skulle göra annars. Sedan blev det liksom hela vändningen.

– Det blev Akropolis och strax därpå fick jag jobb på ett försäkringsbolag inne i stan i Stockholm. Hela det året jobbade jag dubbelt. Den kombinationen var typ det bästa som kunde hända mig. Det var ett vanligt kundtjänstjobb. Bara att jag fick känna på det… hur det är att jobba med ett vanligt jobb som jag inte brann för på något sätt. Det fick mig att inse att fotboll är så sjukt roligt. Man ska vara så tacksam över att man får chansen att hålla på med det på heltid. Jag hade tagit det för givet efter alla år.

Nicklas började ägna sig åt lite mental träning. Samarbetade med två personliga tränare, Christian Koutras och Yasin Merzoug, som byggde upp hans fysik. Nu var han fotbollsspelaren Nicklas Maripuu igen. Och för en gångs skull var det kul att vara den personen.

– Det blev vändningen. Hela resan med Akropolis har varit otrolig. Att det skulle gå så här bra, vara så här roligt… det kunde jag aldrig tänka mig på förhand. Bra lagkamrater, jätterolig fotboll, ganska likt Degerfors på det sättet. Det passade mig som handen i handsken. Den negativa spiralen jag befunnit mig i under flera, flera år vändes till något positivt. Och det har bara spunnit vidare.

Nu tar du steget från Akropolis IF vidare till Degerfors IF. Hur känns det?

– Hur bra som helst. Jag byter klubb, men det blir lite samma känsla. Jag kommer till en fotboll som passar mig. Jag kommer från det i Akropolis och jag känner att jag får komma till det i Degerfors också. Det är min syn på hur man ska spela fotboll. Och det var liksom det viktigaste med det klubbval jag skulle göra nu. Att få komma till en sådan plats. Vi matchar, jag och Degerfors, på ett riktigt kul sätt.

Saker går åt ditt håll nu.

– Det känns så. Och det är skönt. Efter alla år av krig.